Sicken hönsmamma man är! Är det såhär det är att ha sitt första barn också? (Tur att jag inte skall skaffa några, håller mig till djuren). Men man blir ju nojig för minsta lilla. Häromdagen fick Musse leka med 5 andra hundar och på hemvägen lunkade han sakta en hel koppellängd efter. Det har aldrig hänt tidigare. Samtidigt som han flämtade och andades snabbt. Jag tänkte att han var törstig för han försökte dricka ur varje skitig vattenpöl vi gick förbi, vi skyndade oss hem till det efterlänktade vattnet och han klunkade i sig en bunke. Till mitt förtret fortsatte han att andas häftigt även när han lade sig ner. Mina tankar började genast vandra mot sjukdom och kanske döden. Skrev ett inlägg på ett hundforum och frågade vad det kunde vara. Fick rådet att ta tempen på honom, (varför jag inte tänkte på det tidigare förstod jag inte). Jag fick vänta på att sambon skulle komma hem så vi kunde hjälpas åt att fåldföra oss på stackars lilla Musse som kanske var döende. Under tiden surfade jag runt på diverse sidor som handlade om hundar som andades häftigt och på alla sidor stod det att man skulle ta tempen innan man ringer veterinär. Kvällen kom och Musse andades fortfarande oroväckande häftigt, tyckte jag. Sambon kom hem och vi tog tempen på Musse som först inte tyckte om behandlingen, men med lite leversnittsmuta gick det fint. 37,8, ingen feber. Under kvällen visade Musse ingen som helst tecken på dödlig sjukdom. Han var pigg, lekfull och energisk, fast att han andades häftigt med öppen mun. Thomas förde då fram hur varmt vi har hemma hos oss och hur lätt Musse blir upphetsad och att han faktiskt andades normalt när han koncentrerade sig på något eller sov. Jag började då tänka klart och insåg att han ju troligtvis inte var dödsjuk i stort behov av veterinär. Men det är väl så det är, med första hunden. Man vill inte lämna något åt slumpen. Men det är alltid bättre att vara för noga än för slarvig, även om sambon kan tycka att det är lite överdrivet ibland...